FÄRILA

Skönt reser sig vårt Färila, en mäktig katedral,

ett tempel, byggt av Herrens egna händer.

Från Yg och upp till Kårböle en väldig tempelsal

sig sträcker över skog och väna stränder.

Se himlen bildar valvena med sommarmoln

bemålade och berg och åsar murarna av

julisol bestrålade.



Och Ljusnan mäktigt sträcker sig fram som

en väldig gång mellan byar bänkade i rader.

Där sitter Hovra tyst och lyss som i en

aftonsång inunder bergens mörka kollonader.

Se, Storbyn som en nämndeman mot valvet

tankfullt seende och Valla som ett

nattvardsbarn mot kristusbilden leende.



Hör under valven dånar fram Laforsens orgelbrus

på klippornas tangenter älven spelar.

Och östanfrån hörs Ygsboforsen som ett fjärrverks

sus där vind och vatten stämmorna fördelar.

Här viska sakta skogarna om

hundramilafärderna, då pilgrimssången

tonade kring skog och berg och gärdena.



En predikstol är Vallaåsen - på dess högsta krön

i tidig otta solen praktfull stiger.

Välsingnelse hon strålar över nejden, sänkt i bön

och över dagens gärning friden viger.

Hon sett igenom seklerna hur släkt gått i

gravarna, men nya grepo sjungande de fällda vandringsstavarna.



Ett sådant hem, en sådan bygd en mild försyn

oss gav, vi älska den med hjärtats hela dyrkan.

Och då en gång vi vandrat slut och hunnit till vår

grav skall stoftet vila i den stora kyrka,

där himlen bildar valvena med sommarmoln

bemålade och berg och åsar murarna av

julisol bestrålad.



Gustaf Granberg